Har gått och haft ågren och ångrat mig som bara den att jag inte anmält mig till Vårruset, som springs här i Halmstad idag. Men igår kväll bestämde jag mig för att jag allt skulle springa mitt egna vårrus idag. Och man kan ju inte vara sämre - så jag drog till med 8 km! Kan säga att det var bra blåsigt utmed havet på Prins Bertils stig, men ändå så härligt underbart. Batteriet till min mp3 tog slut sista kilometrarna - och jag kunde höra vågornas brus, det är verkligen balsam för själen! Man glömmer bort hur jobbigt det är att springa för en stund och bara njuter :o) Riktigt mörka moln som rörde sig över havet, men solen trängde igenom emellanåt och regnet höll sig borta.

Mötte inte så många löpare, men en 5-6 stycken blev det, och ett par raska promenerare. Jag tycker det är riktigt trevligt när de man möter ler mot en och kanske nickar eller hejar, det ger mig massor av energi! Man kämpar på och det går tungt, och så möter man en medlöpare som ler mot en - vips så orkar man ytterligare lite till utan att dö på kuppen! Idag log först en man, han såg väl hur trött jag var och att jag behövde det där mitt i en orkanvind, och sedan en kvinna med hund, men hon såg ut som om hon knappt kunde hålla sig för skratt. Så man blir lite konfundersam - ler de för att uppmuntra en och för att de är allmänt trevliga, eller kan de knappt hålla sig för skratt när man kommer flåsande som en flodhäst och illröd i ansktet och det ser ut som om man håller på att dö?

Jaja, i vilket fall spelar det ingen roll, det bjuder jag på i så fall :o) Bara folk ler mot mig så är jag glad!